Morfar...

Sista gången jag träffade morfar och han var vid medvetande, var jobbig. Jag var ensam och det satt två äldre herrar i sängen jämte och pratade högt. Morfar ställde massa konstiga frågor till mig, som jag inte kunde svara på. Omvartannat var han sig själv men väldigt förvirrad. Jag kramade honom och när jag gick sa han hej då Linda flera gånger, precis som om han visste. Det var likadant med farmor, sista gången jag träffade henne. Hon kramade mig och ville inte släppa mig, och vi grät båda två.

Dagen morfar gick bort var det varmt. Det var så konstigt för jag bara kände att jag var tvungen att träffa morfar. Jag ringgde till mamma och hon sa att dom var hos honom. Det jag aldrig förstod, eller inte ville förstå, var att dom vakade. Det gick upp för mig när jag kom dit och allt blev så verkligt. Det hade gått så fort allihop.

När morfar tog sitt sista andetag höll min morbror om honom och pratade med honom. Det är blad det finaste jag varit med om och det kommer jag aldrig att glömma! Så oerhört starkt!

Senare när vi satt hos honom, när han var iordning-gjord, hade sina kläder på sig, såg det ut som om han vilade fridfullt.
När jag pussade morfar i pannan när vi skulle gå, fick inte mitt huvud ihop det. Fast jag visste, kom det som en chock att hans panna var så fruktansvärt kall.

I dag är det min födelsedag, som alltid saknas morfar.

Jag älskar dig, moffa!!!!//din gulleklimp!